Då har jag överlevt premiärintervjun om boken med lokalpressen. Trivs bättre på andra sidan skrivblocket men tyckte ändå att det gick bra. Åtminstone med tanke på att jag rusade till intervjun med stresspuls och andan i halsen. Ibland undrar jag om kaos är mitt mellannamn.
Hunden var nyopererad och kunde inte lämnas själv, mannen skulle hämta vår nya bil och kom inte tillbaka förrän i sista sekund, dessutom klippte jag mig häromdagen (gick in till frisören med långt, blont hår och kom ut med kort och mörkt - nåja, mörkare och kortare än jag någonsin haft) och kunde nu inte få någon som helst styrsel på frisyren. Stress, stress. Precis när jag skulle gå insåg jag att jag hade knallrosa nagellack (som yngsta sonen köpt under en shoppingtur med en kompis) som nu höll på att flagna av. Rusade in i badrummet med skor och jacka på för att ta bort det, bara för att upptäcka att nagellackborttagningsmedlet var slut. Fick snabbt måla ett nytt lager ovanpå det gamla och torka med en hårfön som fick veta att den levde...Sedan in i en helt ny bil som jag aldrig kört. Naturligtvis fungerade inte kortet i parkeringsautomaten heller. Tack och lov hade jag ett till.
Man kan ju undra hur galen min blick såg ut under intervjun.
Vet inte vad jag sa heller...återstår att se den 23:e. Hua.
Men...mina friex är på väg. Det betyder att jag snart får hålla boken i min hand. Det är värt allt. Till och med stressintervjuer.
Och nu ska jag korka upp bubblet som mannen köpt för att fira allt. En liten skärva författarglamour en tisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar