Jag har inte skrivit så flitigt på bloggen på sistone. Däremot läst flitigt på andras. Har famlat och fumlat med tankarna. Ena sekunden stark som en oxe och säker på vart riktningen pekar, andra sekunden översköljd av tvivel. Har känt mig trött och oinspirerad- tvivel tar kraft- och helst inte velat ta några beslut alls. Det kommer inget bra skrivande ur den känslan. Jobbskrivit har jag gjort, men mer än så har energin inte räckt till. Nu tror jag att jag bestämt mig. Nu tror jag att jag börjar ta de där stegen upp för backen igen. Jag känner innerst inne att det är tid för något nytt, att det är dags att testa nya vägar. Imorgon ska jag börja dra i trådar jag aldrig dragit i förr. För att se om det leder till något. Kanske det inte alls är meningen, kanske det är det...I denna trevande, nya styrka känner jag också att sista kapitlet kan komma till. Tänker börja redan ikväll och se vart det bär.
Det har bloggats en del om drömmen om att ge ut sin bok kontra svårigheten att ta sig igenom de stora förlagens finmaskiga nät. Anneli har skrivit ett inlägg som är väl värt att läsa. Och Desirée svarade bland annat så här med anledning av det:
Jag tror det är när man börjat fundera som agnarna sållas. När man gjort och gör allt man kan. När man betalt lektörer för att titta på manuset. När man skrivit om och skrivit om igen. Skickat till förlag i omgångar. Skickar in till novelltävlingar. I åratal. Det är då drömmen ligger och vippar på gränsen till att sin egen grav. Hur mycket väntan är du beredd att stå ut med? Tror du fortfarande på din dröm? Är du beredd att kämpa än hårdare? Gör du det tillhör du förmodligen skaran av personer som kommer att lyckas. Eller som i varje fall har en chans att göra det. Jag själv till exempel kommer att starta eget förlag för att ge ut My. Att få hålla boken i min hand räcker för mig. Jag har skrivit en bok, tryckt den och gjort den tillgänglig för världen. Jag har gått i mål. Vartenda ex som sen säljer är bara en enda stor bonus.
När du inte orkar längre, när du ger upp - dör din dröm. Du brann inte tillräckligt. Eller så kom livet mellan med andra saker du måste prioritera.
Nu kommer vi igen tjejer...och kämpar för våra drömmar!
Det kan du lita på, nu kör vi!
SvaraRadera