Pennan glöder...

...eller, egentligen är det ju tangentbordet. Men det låter ju inte alls lika författarromantiskt!
Hur som helst, manus nummer två har i allra högsta grad vaknat ur sin slumrande tillvaro. Karaktärerna följer mig som skuggor och lämnar mig inte ens på nätterna. Jag försöker att skriva några timmar per dag, för att kunna jobba resten av tiden. Men ibland snor jag åt mig några timmar på kvällen också. Det är inte så lätt att få tyst på dem annars.

Karaktärerna i "Om du bara visste" hade funnits med mig i många år, och när jag började skriva den berättelsen så trodde jag att det var just den som behövdes skrivas ner. Inga andra. Men när jag hade skrivit ungefär hälften så började nya karaktärer dyka upp och en ny berättelse att växa fram. Kanske det är därför det är så lätt att skriva, för att storyn redan har skrivit sig själv i huvudet under en så lång tid? Man kan ju inte låta bli att undra hur ens hjärna är funtad.

Det mest fascinerande är att det händer igen...jag har knappt kommit hälften på detta andra manus, när ett tredje börjar leva rövare i huvudet. Ett riktigt bra dessutom...

Men nu ska jag återgå till mina kvinnor i manus nummer två. Det har en hemlighet att berätta...

Det skrivs för fullt i skrivarstugan nu!