Jag beundrar många författare (och andra människor för den delen!). Susanne Boll är en författare som jag aldrig har träffat men beundrar för sitt sätt att vara stolt i sitt författarskap. Malin Rocca Ahlgren är en annan. Det finns många fler. De har kämpat för att nå dit där de är idag på ett sätt som jag starkt tvivlar på att jag själv hade kunnat göra. För någon annan...ja, då kan jag gå barfota över glödande kol, för mig själv...njäääää...
Jag skickade mitt första skrivna barnboksmanus till Vivlio - som sa ja i vändande mejl. Bara tur och brorsans förtjänst som illustrerat bilderna tänkte jag. När jag skrivit min roman gav bara tanken på att skicka in till förlag ångest. Jag läste att av alla cirka 10 000 obeställda manus som skickades in 2013 så antogs 59. Hur bra den siffran stämmer vet jag inte men det kändes kämpigt oavsett. Men två månader efter att jag skickat in det fick jag ett stort ja av ett förlag som jag aldrig hade trott skulle anta manuset.
Jag trodde på allvar att jag skulle svimma. Sedan åkte jag till köpcentrat och kollade in förlagets snygga böcker, kände på dem med hela handen och njöt. Jag ville stryka dem mot kinden. Det erkänner jag. Men jo, lite vett hade jag i behåll så jag la tillbaka dem utan konstiga nycker. Men jag var så stolt att jag nästan var tårögd och när jag gick därifrån kan ¨jag lova att jag hade ett sådant där knepigt leende som jag bara haft när jag har fött barn och överlevt. Det där (jag har gjort det omöjliga- shit vad stolt jag är!).
En vän till mig, som vanligvis inte är så mycket på facebook, såg ett av mina inlägg om min bok. Hon hade ingen aning om att jag hade skrivit en roman, eller blivit antagen av ett förlag för den delen. Hon undrade om det var sant och sa att jag var väldigt "försynt" med tanke på att jag faktiskt skrivit en hel roman och fått den antagen. Så är det nog. Jag berättar det sällan. Jag har inte läst mitt manus sedan det blev antaget. Jag har redan börjat fundera över min frisyr till författarträffen och jag älskar mitt nya manus som jag skrivit 20 000 ord på men tvivlar starkt på att någon kommer att vilja ge ut det.
Mod. Det handlar om mod. Styrka. Modig styrka. Jag lovar här och nu att jag verkligen ska kämpa för att hitta det.
Jag har fortfarande inte tröttnat på Petters senaste, vilket mitt rockhjärta tycker är väldigt knepigt. Men det är något med hans skiva som ger mig just det...MOD. Hoppas att jag kan dela med mig av det till er andra också som lever för era historier genom denna låt.
Jag ler när jag läser ditt inlägg. Och tänker på min egen resa. Vi är många som skriver oss fram, sakta men säkert. Och jag tycker man ska visa sin stolthet, dela med sig av sitt mod för att inspirera andra. Det är viktigt. Att vi finns och berättar våra resor fram till författarskapet.
SvaraRaderaTa för dig och njut av dina framgångar nu - och lämna Jante i någon dammig hörna:)