Mysiga, gamla tanter...

Vilken otrolig arbetsvecka jag har haft. Alla sena kvällar vid datorn har satt sig i nacke och axlar...tog ut hunden på långpromenad för att samla energi till eftermiddagens skrivande och började fundera över intervjun imorgon. Ska hem till en äldre dam som skrivit en bok om gamla kakrecept. Känns som en underbar avslutning på en hektisk vecka...att få slå sig ner i hennes soffa med en kopp kaffe och höra på hennes livshistoria och kakrecept!

Jag har alltid varit förtjust i mysiga, gamla tanter. Kanske för att varken jag eller min man har några äldre släktingar i vår närhet. Och det man inte har det önskar man att man hade! Under ett par års tid när jag slutat gymnasiet jobbade jag på ett hem för äldre samtidigt som jag sparade till respengar och funderade över livet. Det var slitsamt, tungt, jobbiga arbetstider. Men jag visste ju att detta var en mellanlandning och kunde därför njuta av många stunder också. I dag är jag så glad över att ha med mig de där åren i bagaget.

Och utan de åren hade jag ju aldrig träffat Elsa.

Elsa var senildement och brukade möta oss som kom på morgonen spritt språngandes naken, endast iklädd ett par hudfärgade nylonstrumpbyxor, trosor på huvudet och en röd handväska på armen. Hon hade ingen. Hade aldrig varit gift, hade inga barn, inga syskon, kusiner. Det var bara hon. Men Elsa var så otroligt mycket mer än bara denna snurriga, ensamma tant på hemmet. I hennes rum fanns en stor klippbok (föregångaren till våra scrapbookingalbum!) med biljetter, kvitto, tidningsurklipp (av henne!) och mängder med foto och berättelser om hennes liv som businesskvinna i USA. Där fanns foto på henne tillsammans med dåtidens alla kända politiker, skådespelare och musiker. Det var glitter, glamour, fester, strandutflykter och möten. Man skulle kunna gjort en film om henne!

Det otroliga var att gav man Elsa ett litet glas vin (jag tror att man fick det på den tiden, eller så hade vi en väldigt human avdelningsföreståndare) så var det som om hon transporterades tillbaka i tiden. Direkt när ögonen fokuserade på glaset så sträckte hon på ryggen, skakade mindre på händerna, vaknade i blicken och satte sig i soffan som en fin dam med korslagda ben. Hon skålade artigt och började prata. Hon trodde alltid att jag hade jobbat på Amerikalinjen tillsammans med henne och jösses vad hon pratade och berättade och visade foto från sitt livsalbum. Efteråt somnade hon alltid gott och när hon vaknade var hon samma förvirrade Elsa som tidigare, ihopsjunken och omöjlig att få någon riktig kontakt med. Tills klippboken åkte fram igen!

Jag jobbade den kvällen hon dog och satt och höll henne i handen när hon somnade in. Vad jag önskar att jag hade bett att få ta med mig hennes klippbok hem!!!!! Istället hamnade den i soporna som allt annat från hennes rum.

Det slår mig precis att det kanske inte alls är någon slump att en av karaktärerna i min bok är en gammal kvinna?! Inte en Elsa, men en sådan där person som man kan sakna ibland. Med ögon som kan berätta ett helt livs historia.