...jag tror att jag har nått min första uppförsbacke! Fram tills nu har boken "skrivit sig av sig själv"...det låter ju lite knasigt men på något sätt så har texten, karaktärerna och storyn funnits i huvudet innan jag börjat skriva vilket gjort det väldigt lätt. Plötsligt är det bara ....BLANKT.
Slutet har jag en ganska klar bild av...men det är ju en halv bok kvar tills dess...kanske jag helt enkelt har börjat "tänka" för mycket?! Eller beror det på att jag nått fram till mitten?? Är sista halvan svårare än första??
Är det nu man ska börja slita sitt hår?! Hur många tecken ligger en roman på - mellan tummen och pekfingret??!! Jag har ingen aning...
Jag gör sällan skrivövningar men läste ett tips som faktiskt lät lite kul på Charlottes blogg. Det handlade om att man skulle göra om sin bokhandling till en dikt- ett "romanens skelett". Helt enkelt för att strukturera upp vad det är man vill säga med boken och vilken känsla man vill förmedla. Kanske det är precis det jag skulle behöva....
Får se om det blir poesi för hela slanten imorgon...nu går jag i alla fall över till vin och god mat och håller fredagkväll...hör att min man muttrande börjat kalla mig för Blondinbella i köket...och det måste man ju stoppa. Någon måtta får det vara!
Jag tycker alltid det är en dans på rosor då man börjar en roman. Då har man ju ofta gått och längtat efter att få börja, så då kan lyckan över att man äntligen fått sätta sig skriva flera sidor! kanske till och med flera kapitel.
SvaraRaderaJag har däremot alltid problem med slut. Att skriva en bra och intressant början är mycket lättare än att få till ett ens lite vettigt slut.
Mitt råd är att traggla på. Ge inte upp! Skriva fast det tar emot. Tillåt dig själv att skriva "dåligt" bara du får ner historien på papper. Det är okej. Det går alltid att redigera i efterhand.
Lycka till!
/Nina
ordetarditt.blogg.se